"Hur häftigt som helst"

Dokument – vägen till OS: Framgångssagan Sarah Sjöströms jakt på guld i Rio

RIO DE JANEIRO. Hon fnissade sig igenom sitt första OS, hon grät och drabbades av ångestattacker efter sitt andra.

Till sitt tredje OS kommer Sarah Sjöström för att visa vem som bestämmer.

Sportbladets Simon Bank har försökt reda ut varför Sveriges bästa idrottskvinna aldrig blivit så framgångsrik utan sina motgångar.

Ett OS kan förändra allt. Sarah Sjöström är 22 år, men hon vet redan.

Det har gått nästan fyra år sedan vi sågs i en sponsorlokal med utsikt över OS-området i London. Sarah hade kommit till tävlingarna som Sveriges största guldhopp, som topplanserat affischnamn för Visa vid sidan av Usain Bolt och Michael Phelps, hon hade mer eller mindre lovat guldstrid ”om jag inte blir sjuk” – men när allt var över och slut slog vi oss ner i en soffa för att prata om sviterna efter halsfluss och en dröm som drunknat.

Jag hade börjat lära mig lite hur man kunde läsa av henne. Hennes omaskerade personlighet, den raka tydligheten, vad olika sorters skratt betyder. När hon vann var hon glad, men i London hade hon aldrig ens fått chansen att vinna.

Ett par dagar tidigare hade jag småsprungit ner från de lodrätt sluttande läktarna inne på Aquatics Centre för att träffa henne efter OS-finalen på hundra meter fjäril, på hennes distans, hur hon kämpade sig in som fyra. I källarplanet trängdes journalister, det var armbågar och svettdoft, skarpa staket och målarfärg, och när Sarah väl kom ut hade hon ansiktet fullt av förlust och vattendroppar.

Hon är inte den som gömmer sig, hon tänkte inte göra det den här gången heller. Hon stormade förbi, vände sig mot oss och ropade:

– Behöver jag säga nåt?! Ni ser ju hur jag mår.

När det värsta runnit av, ett par nätter senare, satt hon framför mig och sa saker som att ”jag är fortfarande chockad”, att ”livet går under, men bara i ett par dagar” och att ”jag hoppas verkligen att jag kan se tillbaka och bara skratta åt det här, tänka att ’det var ju bra att det blev så här’”.

Om resan till Rio började någonstans så började den där. Det skulle dröja ända tills i våras, när vi satt ner för ett långt samtal, innan jag förstod hur djupt Sarah Sjöström sjönk efter London.

Det värsta hade inte alls runnit av.

•••

Vad kan det finnas… ett par tusen simmare med förutsättningar och ambitionen att bli bäst i världen? Vad är det i så fall som gör att bara en handfull av dem lyckas?

Olika sorters spetstalang, naturligtvis. Mental styrka. Rätt sorts omgivning. En genetisk bank som ger dem chansen att driva sin potential till absolut max. Tur, till och med.

Sarah Sjöström har allt det där.

Sarah Sjöström om det perfekta loppet: 

Och en sak till.

Ju mer jag följt henne, ju mer uppenbart har det blivit att det finns en byggsten som varit helt och fullt ovärderlig för hennes framgångar:

Hennes motgångar.

– Det är svårt att pricka in formen till ett mästerskap som är vart fjärde år, och det lyckades jag inte med 2012. Jag var väldigt besviken då, men det var en motgång som ändå har gjort att jag tagit alla de här medaljerna och slagit världsrekord, gjort tider som alla trott var omöjliga. De resultaten hade jag aldrig gjort annars, säger hon.

Du menar det?

– Ja. Jag tror att det var en ganska bra motgång för mig.

Det är ironiskt men väldigt mänskligt, det där att man måste må väldigt bra för att kunna prata om när man mått väldigt dåligt, men här sitter Sarah Sjöström och strålar och skojar, dricker kaffe och käkar en mazarin, och pratar om det som hände för fyra år sedan.

Sarah slutade fyra på sin favoritdistans i förra OS. Det säger en del om hennes kapacitet att hon, som artonåring, kunde se på det som att världen gick under (om än i ett par dagar).

Vi är ett par, tre tidningsreportrar som hängt med henne under hela hennes elitkarriär, och i år har hon berättat mer om exakt hur hårt smällen tog. För Dagens Nyheters simreporter Malin Fransson avslöjade hon att hösten som följde efter London-smällen innebar en minikris i relationen till tränaren Carl Jenner. Och den här gången, när vi ses på ett hotell i Upplands Väsby utanför Stockholm, berättar hon om ångesten som gjorde att hon inte ens klarade av att gå in i simhallen efter OS.

Jag frågar hur det egentligen var där och då, i London.

– Förberedelserna, månaderna före, var jättebra. Träningen gick väldigt bra, jag kände att jag utvecklades hela vägen fram till ungefär juli. Då blev jag sjuk och låg på sjukhus och fick gå på penicillin i två veckor. När jag slutade var det en vecka kvar. Det kändes jättetråkigt, men jag hade ändå lite hopp. När jag kom tillbaka efter sjukdomen kändes det helt okej i vattnet. Jag försökte komma ihåg all träning jag gjort före, men förberedelserna måste vara på topp också.

Det kan låta som en efterhandskonstruktion, men jag vet att vi pratade precis dagarna efter allt det jobbiga i London, och att jag bad dig beskriva det som hänt. Då sa du att hela erfarenheten av OS var ”intressant”. Var det så det kändes?

– Jag var jättesur. Det är klart att man är besviken, jag hade jobbat väldigt hårt för något och ville mer, men det är klart att… ja, vad skulle jag säga? Det är jättesvårt att sätta ord på något när man är så himla besviken. Man vill bara slänga saker omkring sig och vara sur. Det var svårt att ge intervjuer. Jag ville bara åka hem och vara sur och ledsen.

Du sa också att ”livet går under, men bara i ett par dygn”. Hur många dygn var det?

– Det var flera veckor efter OS, när jag inte gjorde så mycket. Jag tror att det tog åtta veckor innan jag började köra några vanliga träningspass i bassängen. Så det tog ganska lång tid innan jag kunde gå till bassängen utan för mycket ångest. Sedan började jag steppa upp träningen och köra några tävlingar som var ganska bra. Efter årsskiftet 2012-2013 började jag köra i en grupp, det var det som gjorde att jag kunnat göra de här resultaten som jag gjort de senaste tre åren. Det blev så mycket roligare att åka till träningen.

”Ångest” är ett starkt ord, det är inte helt enkelt att få ihop det med en idrottare som är en naturkraft när det handlar om att inte låta mentala skuggspel störa prestationerna.

Men det var alltså där Sarah Sjöström befann sig för fyra år sedan.

Hon ville inte simma, hon ville inte träna, hon ville inte ens gå in i den förbannade simhallen.

Ångest.

Hon hade fått ett sår som hon inte kunde bada eller tänka bort. Hon behövde tid.

– Jag ville vara ledig tills jag inte kände den där ångesten över att gå till badet. Jag kommer ihåg att jag åkte till badet typ två veckor efter OS, kollade på bassängen och åkte hem. Jag hade inte lust, liksom. Det var den känslan jag ville bli av med, att det inte skulle vara ångest varje gång. Sedan, när jag började tävla, så blev det roligare igen. Det var tävlandet som gjorde att jag fick tillbaka suget på att börja simma igen.

När du säger ”ångest”, var det för att träningen påminde dig om något som gjort väldigt ont, en väldigt jobbig upplevelse?

– Ja, det var så klart väldigt tråkigt att jag inte fick de resultat jag velat ha. Jag behövde lite tid för att fundera över vad jag ville göra för resultat sedan, bara liksom gå och grubbla lite, vara lite tjurig ett tag. Det hjälpte.

Fyra år efter grubblandet, tjurandet och ångesten är Sarah Sjöström i Rio de Janeiro som en av de största guldfavoriter Sverige haft i modern tid.

Det är inte osannolikt att hon simmar två, kanske till och med tre, OS till, Rio är inte på något sätt en slutpunkt för hennes karriär. Däremot är det den tänkta slutstationen för en utvecklingsresa som pågått i åtta år.

Hon har varit en storögd fjortonåring på OS, hon har varit en knäckt artonåring, nu är hon en tjugotvååring som bär Sveriges förhoppningar på sina simmaraxlar.

Det har varit oupphörligt fascinerande att följa henne på vägen hit, ett privilegium på så många olika sätt.

Det vore bara fjantigt att påstå att hon i alla de där skepnaderna – skrälltösen, förloraren, superstjärnan – varit samma person, för det har hon inte. Hon har utvecklats, vuxit och förändrats.

Men hon har aldrig glömt. Den 22-åriga Sarah Sjöström som simmar för guld i Rio har lärt sig av den fjortonåriga debutanten, den femtonåriga väderkvarnen, av sjuttonåringen som gick in i väggen, och av artonåringen som fick ångest av att bara närma sig bassängen.

Det finns alltså en poäng i att minnas alla de där olika Sarah Sjöström just den här dagen.

•••

Den 29 juli 2009, Rom: 

– Jag är inte så bra på så mycket annat. Jag kan inte rita, jag kan inte sjunga, jag är värdelös på att dansa. Det är kul att kunna vara bäst i världen på nåt. Alla vill väl vara bäst i världen på nåt.

Sarah Sjöström rycker på axlarna, fnissar till.

Det är varmt, nästan outhärdligt varmt, i Rom. Ett par dagar tidigare har jag stått på en flygplats i Nice med tre flygbiljetter i handen och en redaktör i telefonluren. Inom ett par timmar lyfter ett plan hem till Stockholm, ett annat till Barcelona där Zlatan Ibrahimovic ska presenteras som Barças nya supervärvning inför ett välbefolkat Camp Nou. Min tredje biljett har jag tjatat mig till. Den går till Rom, där en femtonårig flicka ska simma 100 meter fjärilsim i långbane-VM.

Jag försöker övertyga min chef om att det är rätt ställe att vara på.

– Jag tror att hon vinner, det är ett av de största genombrotten i svensk idrottshistoria i så fall, försöker jag.

Så får det bli, och så blir det.

I semifinalen slår Sarah Sjöström Inge de Bruijns nio år gamla världsrekord, i finalen simmar hon ännu snabbare. När hon ska svara på frågorna på presskonferensen efter guldet är hon nervös över att behöva prata engelska.

Vi har setts en handfull gånger tidigare, bland annat när hon som fjortonåring simmade OS i Peking, men dagen efter gör jag min första riktigt långa intervju med Sarah. Det är då vi sitter ett par meter från poolen på den svenska truppens hotell.

Solen steker obarmhärtigt, Sarah Sjöström har precis blivit bäst i världen på något. Jag frågar Jacco Verhaeren, Inge de Bruijns gamle tränare, om vad det är vi precis sett.

– Sarah Sjöström lever i framtiden redan nu, säger han.

•••

Våren 2016, Upplands Väsby: 

Vilket är ditt allra första minne av simsporten?

– Jag har ju många minnen från simtävlingar… det häftigaste är när jag vann EM-guld som fjortonåring. Det var det som satte igång allting, och gjorde att jag vann ännu fler medaljer.

Göran, din pappa, sa att de aldrig någonsin satt någon press på dig. Att om du skulle vaknat en dag och känt att simning inte är roligt längre så skulle du få göra något annat i stället. Var det så?

– Absolut. Det var många dagar som jag tänkte att ”jag vill ju inte simma”, men ändå så kände man ju någonstans att det var det jag ville, för jag hade ju mål, jag ville ju vinna fler medaljer och visa att det inte var någon engångsgrej att jag vann EM-guld.

Men EM och VM var ju inte det som kom först. Vad var det som gjorde att du fastnade från början?

– I början var det just tävlandet, jag gillar det här att man hela tiden ser utvecklingen i simningen. Man ser vilka tider man gör, jag såg när jag slog personliga rekord. Det var det som jag tyckte var kul. Och så tyckte jag att det var kul att tävla mot andra. Det var tävlandet som gjorde att jag fortsatte. Själva träningen var jättejobbig.

Har du själv sett den andra sidan av idrottsföräldrar, de som inte är så stöttande?

– Alla vill så klart det bästa för sina barn, men ibland så glömmer många bort varför barnen börjar med idrott, för att det ska vara roligt. Det ska inte vara så att de börjar gråta varje gång de ska åka till träningen. Man måste peppa sitt barn, att hålla på med sport tycker jag absolut man ska göra. Men det gäller att göra det på rätt sätt, att inte börja sätta för hög press.

Zooma och läs Simon Banks krönika från 2009: 

Första gången vi pratade var 2008, när du var fjorton. Första gången vi satt ner och pratade lite längre, som nu, var 2009 i Rom. Jag skrev då, efter ditt VM-guld, att det var det häftigaste genombrottet i svensk idrottshistoria, och det tycker jag fortfarande. Men vad var det för dig, det där genombrottet?

– Det var så himla svårt att förstå när jag var på plats. Jag hade aldrig satt upp något mål, att jag skulle vinna VM eller slå världsrekord. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig ens att det skulle bli medalj. Det var en så stor chock att jag… jag förstod inte. Redan på försöken på 100 fjäril så såg jag en helt annan tid på resultattavlan, jag såg inte att jag var jättenära världsrekord. Jag förstod inte det. Så när jag gjorde intervjuer efter det loppet så… det var liksom, jag hade inte sett min tid. Det var jättekul.

– Det var först när jag pratade med min tränare efter alla intervjuer som de fick mig att förstå hur snabbt jag hade simmat. Sedan gick jag till semifinal och slog världsrekord där. Det var en så himla stor chock att det gick. Jag hade inte räknat med det.

Vilken var den största omställningen? 

– Det var ett genombrott både nationellt och internationellt. Det var stort, en chock för alla. Skillnaden var att det blev väldigt mycket mer intervjuer, både på svenska och engelska. Jag är väldigt tacksam över att jag fick väldigt bra hjälp av min tränare, Carl Jenner, som är från England. Han fick sitta och översätta. Jag försökte bara så gott jag kunde. Man har fått lära sig efter hand. Nu har jag gett många intervjuer.

Du blev också en offentlig person, på ett sätt som väldigt få så unga människor blir. Jag vet att du tycker om att synas, men fanns det någonting som var negativt eller jobbigt med det?

– Alltså, det enda negativa var att jag fick stå längst fram på scenen. Sådant här som att ta emot priser och hålla tal… det var en liten utmaning i början. Det var jobbigt bara att stå längst fram i klassrummet och hålla tal, så att stå i rampljuset på det sättet var lite svårare. Det har jag fått lära mig. Man ska inte förvänta sig att en femton- eller sextonåring ska kunna stå på en scen och veta precis vad de ska säga.

Kunde du vara förlåtande mot dig själv, eller kände du dig bortkommen?

– Det gör man väl alltid när man är tonåring. Man är inte så säker på allting hela tiden. Bara för att man vinner VM-guld så betyder inte det att man inte är en helt vanlig tonåring. Jag var ju osäker också i många fall. Men det har blivit bättre, det också.

Du pratar mycket om att tävlandet redan från start var det som drev dig, som var roligt. Alla har inte den lyckan eller talangen att de blir europamästare när de är fjorton eller världsmästare när de är femton. Om du hade fått gå den andra vägen, som många av dina lagkompisar gjort, att det varit kämpigare – tror du att du hade fortsatt ändå, eller hade du slutat?

– Alltså, det är jättesvårt att säga. Jag tror att jag hade kämpat på ändå. Jag har ju haft motgångar mellan mina framgångar, så jag har sett där att jag kämpar på trots motgångarna. Jag hade nog kämpat tills det blivit medaljer.

Du sa att du trots allt var en vanlig tonåring på många sätt. De där åren är ju osäkra för alla, alla går igenom det. Vad betydde det för dig att ha simningen, både som en vanlig identitet, att vara simmare, och att du var bäst i världen?

– Jag tyckte att det var jätteskönt, just att jag hade något vid sidan av skolan. Träning är det bästa man kan göra, för att må bra. Jag tror att jag blev hälsosammare. Och just bara att ha något att göra, det var jättekul. Och alla kompisar jag har har jag träffat genom simningen på något sätt. Det har gett så mycket.

Det är spännande också att de är vart fjärde år, man kan stämma av lite var man befinner sig i livet också. I Peking var du en femtonåring som var där och såg och lärde, till London åkte du med förhoppningar, och till Rio kommer du med en annan sorts förhoppningar. Om vi tar Peking först, vad tog du med dig därifrån?

– Där var det mer att jag kom på varför jag höll på med simning, innan dess visste jag knappt vad ett OS var, hade knappt ens sett det på tv förut. Det var mycket jag tog med mig, jag var inte jättenöjd på plats, men i efterhand är jag väldigt nöjd med den tävlingen. Jag fick simma en OS-final, jag slog svenskt rekord på 100 rygg, det var väldigt häftigt att bara vara med.

Det betyder att du aldrig sett en svensk OS-medalj i simning, ens på tv?

– Nej. Jag hade väl sommarlov 2004, jag vet inte vad jag gjorde då. Jag var inte så gammal.

Att Sarah Sjöström inte minns må vara hänt. Hon var bara tio år när de simmade i Aten 2004, dessutom tog Sverige inga medaljer då.

Det senaste svenska OS-guldet i simning togs i Sydney, för sexton år sedan. Lasse Frölander vann hundra meter fjäril, Sarahs drottningdistans.

•••

Den 19 juli 2013, Barcelona:

Motgångarna som ger framgångar, var det.

Under de fyra mästerskapsfinaler som följde efter genombrottet i Rom slutade Sarah Sjöström fyra varenda gång.

I Shanghai-VM gick hon in i väggen på 200 meter fritt, hon grät och tvivlade. I London fick hon allt förstört av en halsfluss. Men efter exakt fyra finaler och på dagen fyra år efter VM-guldet i Italien dök hon ner i bassängen i Palau St Jordi i Barcelona, och kom upp som världsmästare igen.

– Det är en sån lättnad, sa hon. Fan, det ger så mycket mer självförtroende. Det är klart att man fick lite tvivel på sig själv efter OS och alla andra tävlingar som jag kommit fyra på. Nu kan jag bara fortsätta att ha kul, njuta, tro på mig själv.

I guldkrönikan skrev jag att ”fram till i går var smällarna i Shanghai och London en belastning för en ung talang med kvalitéer nog för att bära svensk simsport i tio år framöver.

Från och med i går är de där smällarna nyttiga erfarenheter för en simmare som visat att hon kan hantera dem.

När Sarah Sjöströms OS-dröm slogs i bitar förra sommaren skrev jag att ’det kommer att komma en dag, någon gång, då hon ser tillbaka på den här förlusten som en bisats’.

I går var den dagen”.

•••

Den 5 juli 2014, Borås:

När Sarah Sjöström simmade sin karriärs märkligaste lopp vaknade jag i Brasilia. Jag skulle se Argentina slå Belgien i fotbolls-VM, men fastnade framför nätsändningen av SM-tävlingarna i Alidebergsbadet i Borås.

Den där utvecklingsstegen som hon snickrat ihop med tränaren Carl Jenner var inne i nästa fas, den som handlade om att lägga mer krut på fart, på sprint, på att bli snabbare i korta lopp för att kunna bli snabbare i de längre.

Nu hoppade hon i på en sömnig SM-tävling och kapade 64 hundradelar på världsrekordet på 50 meter fjäril.

Craig Lord, världens förmodligen mest läste simningsskribent, kallade loppet för ”Beamonesque”, Bob Beamon-artat. Själv skrev jag vi just hade stämt av hennes utvecklingskurva, och att den inte längre hade några gränser.

”Sarah Sjöström är 20 år gammal, jag vet inte vad svensk idrott gjort för att förtjäna heller, men jag hoppas att Sverige är smart nog för att inse att hon är unik och att det vore sorgligt om hon inte fick precis allt hon någonsin behöver – ekonomi, kunskap, träningsförhållanden – för att leva upp till sin fulla potential”.

När Sarah läst texten loggade hon in på facebook för att komma med ett önskemål:

”Behöver 3 sportbilar och massa skor”. För säkerhets skull la hon till en smiley.

•••

Den 22 augusti 2014, Berlin:

– Se inte så ledsna ut!

När Sarah Sjöström släpat sig ut till intervjuzonen under Berlins mäktiga cykelvelodrom hade hon precis avslutat sitt individuella EM med att förlora sin egen distans, 100 meter fjäril, med en enda hundradel mot danskan Jeanette Ottesen. Sarah hade vuxit, gått från att vara en sprattlig tonåring till att vara en ung kvinna med en atletisk, vuxen simmarkropp.

Hon gillar inte att förlora, men hon hade också lärt sig vad man kan lära sig av förluster. Det här var bara nyttigt.

– Tanken är ju att jag ska göra ännu fler lopp på de större mästerskapen, det här är ett test, sa hon.

Hon hade räknat in tre guld och fyra silver på en vecka, men hon var trött både muskulärt och mentalt på slutet. Testet handlade om hur man kan lägga upp ett mästerskap för att orka hela vägen.

– Jag får åka hem och kolla på vad jag kan göra bättre i återhämtningen.

•••

Våren 2016, Upplands Väsby:

VM i Kazan kom efter Berlin-EM, ett annat mästerskap med ett annat upplägg, där du inte orkade hela veckan.

– Fast det blev ändå sju medaljer på EM…

Ja, men du var trött på slutet!

– Ja, jag var trött. Det var jag i VM också, det blev arton lopp eller något. Det var mer att jag klarade av det mentalt. Återhämtningen, det här med att äta och så, var bättre planerat i Kazan än i Berlin. Det var sådana bitar vi blivit lite proffsigare på.

En av fördelarna med att du tävlat på världsnivå så länge – vi är inne på år åtta eller nio nu – är att du hunnit göra ganska många misstag på vägen, som du lärt dig av. Du hade kanske inte klarat av Kazan så bra utan Berlin.

– Ja, de här motgångarna har varit bränsle, varje gång. Jag har nästan alltid gjort ett bra mästerskap efter ett dåligt mästerskap. Jag har försökt använda det på ett bra sätt.

•••

Den 31 juli 2015, Kazan:

Kvällen före VM-starten hängde fullmånen som en skalad blodapelsin över Kul-Sharif-moskén i Tatarstan.

När den svenska truppen tog emot pressen för en mediedag inför mästerskapen beordrades Sarah Sjöström upp på ett tak med utsikt över Kazan. De senaste åren har det blivit tradition att de svenska pressfotograferna får ta en bild med de svenska medaljörerna på den ena eller andra symboliska platsen i mästerskapsstaden. Vid Sagrada Familia i Barcelona ena året, framför Brandenburger Tor i Berlin nästa.

Just den här gången hade Sarah inte hunnit simma ett enda lopp, men hon var ändå nyfiken:

– Är det här vi ska ta medaljbilden efter VM…?

Hon hade etablerat sig på den där nivån där frågan inte längre var om hon skulle vinna några medaljer, utan vilken sort och hur många.

När vi träffades en dryg vecka senare hade hon på egen hand gjort ett medaljmässigt bättre långbane-VM än Sverige som nation någonsin gjort tidigare.

Hon blev först i världen om att vinna både 50 och 100 meter fjäril, hon tog en förkrossande revansch på Jeanette Ottesen, hon dubbelslog världsrekordet på hundringen, hon stod över 200 meter frisim, men simmade ändå VM:s snabbaste lopp på distansen i det svenska laget.

Sex år efter att en femtonårig Sarah slagit rekord i Rom och rodnat åt de engelska frågorna på presskonferensen tog en 21-årig Sarah tillbaka sitt världsrekord.

När hon kom ut efteråt var det inte bara vi svenska journalister som ville prata med henne.

Sarah viftade med sig de utländska medierepresentanterna i intervjufållan och sa till allihop:

– Okay. Let’s take this in English.

När den där medaljbilden väl togs hade hon två guld och tre silver om halsen.

•••

Våren 2016, Upplands Väsby: 

Du berättade förut hur det var att komma hem efter London. Hur var det att komma hem efter Kazan?

– Jag tyckte att det var ganska skönt. Nu har jag mest velat träna ändå, även om jag varit ledig. Mer så att jag tränar när jag känner för det, kanske inte ens simning utan löpning eller styrketräning.

Du fick en halsinfektion före London-OS. Hur många sjukdagar har du haft sedan dess?

– Inte många. Jag har tajmat in mina sjukdagar till efter mästerskapen, varje sommar har jag fått en förkylning som sitter i en, två, tre veckor.

En annan sak som gjorde London speciellt var att du kom dit efter ett VM (i Shanghai) som varit tungt på många sätt, med tre fjärdeplatser. Nu kommer du till OS med ett helt annat VM i ryggen. Känslomässigt är det en stor skillnad, så klart, men det som var speciellt med Kazan var att du för första gången höll ett helt mästerskap. Vad betyder den känslan?

– Det är jätteskönt. Framför allt så är det skönt att jag visat för mig själv att jag kunde simma finalen på 100 fjäril snabbare trots den press jag hade på mig själv. Det tar jag med mig till OS i Rio.

Är träningen i sig rolig, eller uppfyllande på något sätt?

– Jag älskar att träna. Det är ett riktigt skönt jobb man har. Jag får träna lite på morgonen, köra lite styrketräning, träna lite till. Det är mitt jobb. Det har jag kommit på mer de senaste tre åren.

Du har sagt förut att du inte känner att du offrat något för simningen. Är det fortfarande så?

– Ja, jag tycker att jag har världens bästa jobb. Jag trivs väldigt bra med det.

Om vi kollar fram mot när simningen inte finns längre. Finns det något du vill ta ikapp?

– Sova på morgonen. Vi har ju morgonträning varje dag, förutom söndag. Det är något jag velat ha mer av, sovmorgnar. Ibland är det omöjligt att gå upp på morgonen. Gå upp och hoppa i en kall bassäng, så får du se…

Rio blir ett speciellt OS, på många sätt. Visst, det fanns en inre och yttre press i London också, men nu så är det ett OS som kommer efter tre raka OS utan simframgångar, det är du som kommer att vara det stora hoppet i hela den svenska truppen. Hur hanterar man sådant?

– Jag kan ju bara simma. Vad ska jag göra? Jag får dyka i och göra det jag brukar, så bra jag kan. Jag vill ju också att det ska gå bra, mest av alla. Men det kommer det att göra också, det ska faktiskt bli väldigt kul, jag har en bra känsla redan nu. Jag känner mig mer självsäker med allting, vardagen i övrigt funkar mycket bättre än för några år sedan och så. Allt är mycket bättre.

Vad menar du med att vardagen funkar bättre?

– Jag har flyttat hemifrån, och blivit lite mer vuxen. Allt runtomkring i livet, allt jag gör, känns lättare och roligare.

Hur påverkas det livet när simningen går trögt? Är du bra på att hålla isär bitarna?

– Ja. Just nu är simningen en väldigt stor del av livet. När jag inte tränar ska jag helst vila så mycket som möjligt, men jag gillar det också.

Du ser mycket film och så…?

– Ja. Och fikar med kompisar och så.

Vad betyder det för dig att Jennie Johansson kommer dit (till Rio) som världsmästare, eller att Michelle Coleman gjort jättebra tider på 200 fritt? Blir det lite avlastning?

– Jag har ju varit på två OS och haft förhoppningar på mig varje gång. Från olika håll, framför allt från mig själv. Både Micha och Jennie åker till sina andra OS, och vi kommer att simma lagkapp tillsammans sista simdagen på OS. Det kommer bli hur häftigt som helst.

Du har ju också övervägt att träna i Australien. Varför blev det inte så?

– Jag trivs så himla bra hemma. Jag tränar bra hemma, det är skönt att åka på läger en eller två veckor men jag mår som bäst när jag tränar på hemmaplan.

– Jag tycker att allting funkar bättre här hemma. Vi har bra träningsmöjligheter i Stockholm, det passar bäst.

Utifrån känns det som att simmarmiljön är ganska vänlig. Konkurrenter har en ganska bra relation till varandra och så. Finns det någon av dina internationella konkurrenter som du har en speciellt bra relation till?

– Man träffar ju dem på mästerskap, man tjatar lite då, sedan känns det som att man har kontakt med alla på sociala medier och så. Det är ganska kul när man väl träffas en gång i halvåret.

Det känns som att konkurrentfältet är ganska tydligt. Det kommer att vara Campbell-systrarna från Australien, det kommer att vara ett par holländskor, Dana Vollmer på 100 fjäril. Tror du att det kommer att dyka upp något annat, som kan överraska oss?

– Det brukar alltid dyka upp något på OS. Jag vet inte, jag kan fokusera på att göra vad jag ska göra, och det är att simma OS-final och slå världsrekord. Jag tror att det kommer att räcka ganska långt.

Slår man världsrekord i en OS-final så räcker det nog ganska långt.

– Precis. Det kommer det att göra.

I förväg känns det som att Vollmer (Dana, den regerande OS-mästaren) har grundkapaciteten för att vara det största hotet. Är det så du känner också?

– Alltså, det är alltid svårt när man är i en OS-final, mycket som ska stämma. Hon gör en comeback och har börjat väldigt bra. Det ska bli kul att se vad man kan göra, det var ett år sedan hon fick barn. Det är häftigt och inspirerande för mig och många andra att se det. Det skulle vara riktigt häftigt om hon kunde få en medalj på OS.

Ett silver eller brons…?

– Haha. Precis. Det kommer att vara tufft när vi är i OS-final.

•••

Den 31 mars 2016, Stockholm:

Med drygt fyra månader kvar till OS skickar Sarah Sjöström ett meddelande tvärs över Atlanten.

Inramningen i Eriksdalsbadet har mer gemensamt med en klubbtävling än ett stort mästerskap, Sarah tar sig evighetslång tid till att skriva autografer åt alla småkillar och småtjejer som vill ha, solen ligger lågt nere borta vid Hammarby Slussväg och konkurrensen är inte mycket till konkurrens.

Men redan före Stockholm Swim Open på hemmaplan har hon flaggat för att hon och tränaren Carl Jenner försökt toppa formen så smått, och lovat tider ner mot sina personliga rekord. Det som andra kallar ”världsrekord”.

Hon simmar ett lopp på 100 fjäril som är långt ifrån att vara perfekt, men som ändå bara är fyra hundradelar ifrån hennes världsrekord från VM i Kazan.

Sarah sätter sig på linan, vinkar till publiken, och ler med hela ansiktet.

När hon släntrat upp ur bassängen kommer hon bort till pressfållan och erkänner att hon fått precis det formbesked hon velat ha.

– Det var som att jag tittade upp mot tavlan under loppet, nästan…, flinar hon.

Tiden är åtta tiondelar snabbare än vad någon annan i världen kommer att simma inför OS.

•••

Våren 2016, Upplands Väsby:

Ser man dig i dag i simningsmiljön så har du så klart en enorm status. Vad har den statusen betytt för dig, att du kommer in i ett rum och är Stjärnan?

– Ja, alltså jag känner mig inte som stjärna när jag kommer in i ett rum. Jag tror att jag har känt mig ganska vanlig, sådär. Man blir ju snarare förvånad när någon frågar hur det är att vara kändis. ”Vadå, är jag kändis?”.

Vad brukar Carl Jenner säga till dig innan du går in i First Call Room innan tävling?

– Ja… det beror ju på. Men inför finaler så brukar han bara försöka få mig att ta det lite mer lättsamt, att inte tro att det är blodigt allvar. Det kan lätt bli så när man får mycket tankar inför en VM-final eller så, att man målar upp en stor bild. Då brukar han försöka hjälpa till så att jag kommer ihåg varför jag kör den där VM-finalen: för att det ska vara roligt, för att det ska vara utmanande.

Det är det jag ute efter. Han har själv sagt att han säger ”have fun”. Ha kul. Var finns lusten i en VM-final eller OS-final?

– Vad menar du?

Vad är det som är så himla roligt?

– Det roliga är ju liksom… man har ju tränat så mycket under en lång period, så kommer man dit till finalen och vill se resultat. Det är väldigt utmanande. Det är mycket saker som ska sitta på plats när man väl går in där, så det finns mycket som är kul. Man står där och är… jag vet inte, förväntansfull.

”Nyfiken”, brukar du säga.

– Ja, man är väldigt nyfiken och sådär. Man ser mest fram emot resultatet.

Jag brukar hävda att du så klart är en fantastisk simtalang, fysiskt och tekniskt och allt, men att din kanske största talang är att din psykologiska talang, att du är väldigt konkret. Du är väldigt bra att omsätta det här som alla elitidrottare pratar om – att man bara ska tävla mot sig själv, inte hetsa upp sig, att man ska lära sig av sina förluster och så. Det verkar komma väldigt naturligt för dig. Håller du med om det?

– Ja, jag har ju visat det för mig själv många gånger, framför allt att använda motgångar som en bra grej i vissa lägen också. Jag har tränat mycket på det, att kanske till och med bli taggad av det, att komma tillbaka och göra bra resultat. Jag har alltid varit noga med att det är mina tider jag ska tävla mot, det är det jag kan göra. Sedan så är det självklart en bonus om man kan tävla om medaljerna också. Men det är mina personliga rekord som jag hela tiden vill förbättra.

Alla säger ju det, att ”jag är min egen största fiende, min egen största kritiker” och så. ”Har jag gjort mitt bästa så är jag nöjd”. Men för dig så känns det som att det varit ett naturligt sätt att förhålla sig på.

– Ja, jag vet inte, det har alltid varit så. Det är väldigt utmanande i många fall, jag är inte alltid jätteglad inför tävlingar. Jag är inte alltid säker på att jag ska göra bra resultat. Det är kanske en av de bitar jag är sämre på.

Tycker du om att tävla i allt, även saker du inte är bäst i världen på?

– Ehm. Ja. 50 frisim är en sån sak som jag älskar, som är jätteroligt. Jag känner varje gång att jag inte har en aning om hur det ska gå. Så det känns lite spännande också. Jag känner att jag har kapacitet att vinna den distansen på mästerskap någon gång, men jag kan lika gärna komma sist om jag gör en dålig start. Jag hoppas jag kan satsa mer på den i framtiden.

Vad skulle du säga att privatpersonen Sarah har lärt sig av simmaren Sarah?

– Det finns mycket. Just det här med att inte ge upp när motgångar kommer, att hitta ett annat sätt att komma tillbaka på och bli bättre.

Är det lika lätt för dig privat, att inte gräva ner dig, lära dig av misstagen och så?

– Det måste man. Det är inte lätt, men man måste göra sitt bästa.

Själv har jag svårt för det. Om jag tror att jag är en dålig vindsurfare så vill jag knappt ens prova på det. Hur är du?

– Jag är väl lite mer försiktig, om det är något jag inte är så bra på så kan jag strunta i det. Man vill ju inte skada sig…

Du har sagt själv att du ”tänker mest på att inte tänka”, att du inte vill gräva ner dig i grubblerier och så. Hur gör man för att inte tänka?

– Det gäller att försöka stänga av huvudet. Det är skitsvårt. Det låter ju lätt när man säger det, men när du väl går in i en final på SM, EM, VM så gäller det att bara stänga av. Det är bara tankar där uppe. Vad har de för betydelse egentligen? Det är bara att försöka låta kroppen, det fysiska, göra sitt. Du har ju tränat i flera veckor, månader, år. Du vet hur du gör. Jag har simmat miljontals armtag, så jag vet, om jag bara låter det gå av sig själv.

Det vet ju de andra sju i finalfältet också. De har tränat lika mycket, har lika mycket erfarenhet, men många av dem lyckas inte med de sakerna.

– Jag lyckas inte heller alltid med de sakerna. Det är något jag försöker bli bättre på hela tiden, något jag försöker tänka på när jag står där bakom startpallen. Att bara liksom tänka på vad jag kan göra.

Du har ett facit i finaler, generellt, som är fantastiskt. Det är väldigt sällan som du inte når upp till max, och gör du inte det så har det funnits klara förklaringsmodeller bakom. Har du någon gång blivit sviken av ditt psyke?

– Ja, det har hänt flera gånger. Att psyket inte riktigt hängt med. Som under VM i Kazan, men då gick det bra ändå. Då vann jag VM-guld och slog världsrekord igen. Det är något jag försöker komma ihåg när jag känner att jag inte riktigt är med mentalt: det har gått bra förut när jag inte känt mig hundra procent med mentalt. På hundra fjäril brukar jag oftast veta vad jag ska göra, men 200 frisim är en sån distans som jag kan vara lite rädd inför att köra. Väldigt osäker, lite rädd för känslan sista femtio när jag inte vet om jag kommer att komma i mål eller inte, på grund av mjölksyran. Det är en sådan distans jag har väldigt mycket respekt för, som jag är lite darrig inför varje gång jag ska simma. Jag brukar köra den ändå, och det brukar gå bra ibland.

Mjölksyran är något som man måste lära sig att bli lite kompis med…

– Men det finns olika sorters mjölksyra. Den på hundra fjäril och den på 200 frisim.

Vad är skillnaden?

– Att det är två längder till. De sista femtio-tjugofem kan gå hur som helst. På femtio eller hundra kan man köra allt man kan, på 200 måste man hålla tillbaka lite för att orka. Det är det som är lite utmanande för mig.

Varifrån får du inspiration och kickar, som inte bara är knutet till dig själv? Finns det saker utanför simningen du kan få inspiration av?

– Ja, det är klart. Ibland så räcker det med att bara vara ledig och få vara med familjen, saker man får energi av.

När upptäckte du senast något i simningen, en riktig aha-upplevelse?

– Om vad?

Om simningen. Gör man det ibland, händer det att polletten trillar ner?

– Jag vet inte. Jag har nog alltid fattat hur man simmar… Fjärilsimmet är ju en sådan grej som funkar mer naturligt än frisimmet. När jag dyker i så känner jag att jag har kontrollen. Frisim är tvärtom, det är sällan jag vet vad jag gör.

Man brukar prata om att erfarenhet alltid är en kvalité. Jag är inte säker på att det är sant. Alla kan ha erfarenhet, det handlar om hur man hanterar dem. Har du någon metod för det?

– Jag försöker alltid ta med mig några erfarenheter från mästerskapen, några grejer man grubblar över under mästerskapen eller tänker lite extra på. Jag brukar skriva upp dem i huvudet och fundera lite på dem. Som i Kazan, i 4×100 medley-lagkappen. När vi vann silver före USA och Australien. Det hade vi inte räknat med. Det är en sak jag tar med mig, att vi vet vår kapacitet och att vi kan fajtas mot de där lagen.

Jag upplever dig som en lagspelare. Du har aldrig funderat på att hålla på med en riktig lagsport?

– Nej, det passar mig bra. Lagkapper är individuellt på sitt sätt, man kör sin sträcka.

För att bli bäst i världen krävs ett mått av ego, man kan inte bara vara en lagmänniska. Hur yttrar sig ditt ego?

– Jag vet faktiskt inte. Jag kommer inte på nåt.

Vad betyder laget för dig idag?

– Det är jättekul att vi är flera tjejer som är taggade inför mästerskapen, som vill ta medaljer och kan kämpa för det tillsammans.

Du har en armtatuering med fem olympiska ringar. Vad betyder det?

– Jag gjorde den mellan mina två OS, 2008 och 2012. Jag blev taggad efter OS i Peking att göra en tatuering. Men jag var bara femton då, så jag fick vänta lite…

Är OS speciellt för dig?

– Det är ju den största tävlingen för en simmare, och det är vart fjärde år, så det är lite extra spännande. OS är svårt att pricka formen till.

•••

Den 4 augusti 2016, Rio de Janeiro:

Guldshorts, marinblå skjorta, svarta sandaler – de flesta som kommer ut till de svenska simmarnas sista pressträff inför OS-starten ser mer eller mindre likadana ut.

Eller, en av dem sticker ut en del. Dels för att hon har mörka solglasögon, dels eftersom det är henne alla vill prata med.

Det är den här tävlingen Carl Jenner och Sarah Sjöström lagt upp allt sitt arbete de senaste åren. De började med att säga att ”det skulle vara roligt med en OS-medalj”, men undan för undan har de glidit över till att prata om samma sak som alla andra.

Är man bäst vill man vinna guld.

Steg för steg har de arbetat sig igenom Sarahs svagheter och förvandlat dem till styrkor. Den yviga tekniken har slipats ner, farten på den första halvan har vässats, de har finjusterat upplägg och hårdhet för att orka ett helt mästerskap, de har sett över kosthållning och lagt på rätt sorts muskler på en redan fenomenal simmarkropp.

Det ger inga garantier, men det ger en trygghet.

Sarah fingrar på sina solglasögon, spontanskrattar och säger ungefär samma saker som hon brukar göra. De flesta svar inleds med ett ”jag vet inte” och fortsätter med ”jag har inte tänkt på det”.

Det kan låta slappt, men det är så hennes högst medvetna metod ser ut. Hon tänker mycket på att inte tänka för mycket.

Vilken tid kommer att krävas för guld?

– Jag vet inte. En snabb tid i alla fall.

Kan du överraska dig själv?

­ – Det är ofta som jag överraskar mig själv. Jag vet inte nu heller, vi får se.

För fyra år sedan rasade hon ihop efter ett misslyckat OS där kroppen inte gav henne chansen, men hon lärde sig saker av det också. Med ett par dagar kvar till hennes livs största lopp konstaterar hon att hon ganska ofta varit väldigt nervös inför finalsimningarna.

Hon var det i Rom 2009, hon var det i Borås 2014, hon var det i Kazan i fjol. Det finns ett mönster i det där – hon har varit som mest nervös när hon varit som bäst i form. Och det har alltid gått bra. Sarah Sjöström följer en egen logik på det viset, hon är bara nervös när hon har något att förlora.

Jag frågar henne om det.

– Precis, säger hon. Det är då man börjar oroa sig för att man ska göra något fel. Man vill inte halka på startpallen.

I åtta år har jag sett henne simma stora tävlingar och små tävlingar. Det här är varken det första eller sista stora mästerskapet hon ger sig in i. Men det är ändå en slutpunkt på en väldigt lång resa, och även om hon vet att hon klarar av motgångar så är det en oerhörd press som sätts på en 22-årig idrottare. Alla har sett att hon är överlägsen, nu måste hon visa det när hela världen ser på.

Det faller sig så att 100 meter fjärilsim står allra först på programmet, den distans där hon varit bäst av alla sedan hon slog igenom som femtonåring i Rom.

Hon tänker på att inte tänka, men jag frågar ändå om det är mest skönt eller jobbigt att hennes största lopp avgörs före alla de andra.

Eftersom det är svårare att ljuga än att säga som det är svarar hon på uppstuds.

– Jävligt skönt. Jag får inte svära, men jag gillar det faktiskt.

Text